Det tar sig...

Trots att det blev sent på året för växterna i växthuset så är vi nu på god väg.

Ska bli gott att få skiva upp den på ett nybakt mjukbröd :)
Tomaterna är långt ifrån färdiga, chilin är på väg. Man ser små frukter men det tar nog ett bra till innan det är dags för skörd. Kryddorna däremot växer så det knakar. Bara ut och skörda och torka nu :)

Inte ofta man får alla små fyrbenta på samma bild. Men nu har det hänt :)

Ja man ser inte alla så bra, men de är där. Lilla Kirre-Mirre längst fram, Trassel på väg nedför trappen och Alli står med sin trogna följeslagara fast i munnen, bollen hehe. Ibland tror jag hon föddes med en boll inplanterad i truten. Mamma Zita bredvid.

Vatten är hon, Allie, inte rädd för, och gäller det dessutom en boll som hamnat där gör hon vad som helst för att hämta den. Det är med fart och stil och slänger sig i plurret :)

Nu har det hänt, det som inte hänt de senaste 20 åren. Jag har varit ute och sprungit....
Inte mycket och inte långt, men jag har gjort det :)

Kändes som om någon snodde luftrören och syret ur luften....

Och idag känns det som om benen väger bly och ömma är de dessutom hehe.
Inte helt oväntat :)

Men hellre träningsvärk än annan värk.

Detta skulle aldrig ha varit möjligt om jag inte fått den medicin jag får och möblerat om fötterna helt i en inte allt för skön operation. Men idag är det värt varenda stund av smärta efter op.

För 10 år sedan var prognosen rullstol inom kort och igår kväll var jag och sprang. Fattar ni vilken lycka. Jag är så jävla glad att jag blir tårögd :)

Nåja, jag kommer knappast att springa ifrån er, ej heller springa någon maraton. Men bara att kunna springa, om än bara 100 m, är en enormt skön känsla ;)

Nu ska jag slicka mina sår....... eller ömmande muskler hehe.

Ha de gott och sköt om er. Livet är för kort för att slarvas bort.

~kram Kicko~

Jag har genomlidit en del hemska saker i mitt liv, varav några faktiskt hände i verkligheten